Nu är det så att jag ska försöka fimpa ciggen förgått. Har ju försökt flera gånger men det slutar alltid med att jag ramlar in på gamla banor igen. Jag blir ju så jävla hyper utan cigg , vet liksom inte riktigt vart jag ska ta vägen, jag vet inte hur jag ska förklara,  men det känns som ciggen och jag är ett tillsammans. Alla rökare fattar nog vad jag menar men för dessa nikotinfria folk, som jag heller inte ska vara sen med att beröma, nog inte förstår hur allvarligt beroende man egentligen kan bli av en jävla giftpinne.

Ska väll ta ett enkelt exempel på hur det kan gå:

Jag håller på att försöka sluta röka nu förgått men igår fck jag verkligen rycket. Jag var så himla röksugen och morsan vägra låna ut pengar. Jag har lånat av henne förut så jag inte haft några pengar kvar på nästa månads studiebidrag... Så denna månad fick jag 172 kr vilket inte räckte särskilt långt. Jag har liksom inte råd och röka och som normal ungdom så vill jag göra mer saker än att röka. Jag vill kunna köpa nya kläder,köpa en påse godis, dra på bio, festa, yes-you name it. Så denna gång sa mamma ifrån och jag höll på att dampa loss totalt.

Min pojkvän var hemma hos mej igår och jag va deppig, arg och sur på samma gång-av en liten fjantig anledning. Jag hade inga cigg!! Katastrof! Och självklart var det han som fick lida för mitt lilla beroende. Rasms kom med små, diskreta förslag. "Kan vi inte dra på en film?" Svaret bev självklart NEJ med stora bokstäver... Vad mer behöver jag säga, jag va depp nästan hela kvällen tills jag fick i mig min sats av negerbollar men självklart ville jag inte sätta på rasmus, inte ikväll, beroendet av honom är inte lika starkt som nikotin... nu känner jag mej elak men faktum är att beroendet av honom är starkare, det går inte en timme utan att jag saknar honom! Jag vill inte vara beroende av någonting men om jg måste välja ska det vara Rasmus <3 och faktum är att jag nästan vet att alla människor är beroende av kärlek! Love to all!

Jag menar, hellre beroende av kärlek än cigaretter.

Måste bara berätta om en läskig kille, jag berättade lite om mej själv och han berätta lite om sej själv sedan sa han helt plötsligt:

"du har sött leende, lite sådär blygt fast du vet att du är snygg fast du gillar att se blyg ut ändå för att du vet att det gör dig ännu snyggare liksom"

jag fattar inte allså hur kan människor ha så rätt. Dessutom "visste" han att jag gillade foton o shiet, han bara du är en fototjej va?? :P hehe jävla spågubbe!!

Haha!! Nu har jag skrivit om dej på min blogg :)) säger jag,

lite senare;
"Hahha är jag kändis nu?? :P"

Jag undrar varför man är så populär bland killar när man är upptagen? Blir man lixom mer intressant då eller är det bara tillfälligt , sedan några dar tillbaka skrievr killar på msn till mej, som jag inte snackat med på aslänge.

• Den ena är jätte intresserad och vill se mej i cam

• Den andra avslöjar att han länge har varit kär i mej

• Den tredje frågar om jag vill komma och sova hos honom

• Den fjärde säger att jag är söt

• Den femte frågar om vi ska knulla

Varför är man så intressant när man har pojkvän??


Rasmus ta inte illa upp, jag vill bara ha dej!! :D

Jag satt o snacka med en kille som heter Johan på msn ;D
Det ena ledde till det andra och jag började snacka om att jag var konstig.

Jag: Du kanske tycker att jag är konstig?
Johan: Det har jag inte märkt
Jag: Haha jag är konstig, jag får damp hela tiden
Johan: Då är du bra i sängen med andra ord?

Vafan fick han det ifrån ;O

Fan har gått ner massa under tiden jag vatt sjuk.
Innan vägde jag liksom 46-48, och nu väger jag 44,5 :O

Det kallar jag läskigt! Jag har ju bara vatt sjuk en dag?? ;O

Varför är det så svårt att bli motiverad till att plugga?

Innan jag bytte linje hade jag jättebra betyg och så men nu har dom sjunkit aslångt.
Tror i o för sej att det har med flytten och allt o göra. Livet måste ju lixom ha sina
med och mot gångar.

Men när jag gick handel, varför kämpade jag i så fall för någonting jag inte ville?
Nu har jag ju fått min vilja igenom, så varför inte ta chansen, för det är ju det jag vill?

Nej jag bara ger upp, jag fattar inte hur jag tänker ibland. Jag måste börja skärpa mej.

När jag var åtta år skilde sig min mamma och "pappa" för att han var alkolist.  När jag var i den åldern känndes det pinsamt att berätta det för vänner, men med åren har jag blivit mycket öppnare att tala om det. Eller tala och tala, skriva om det fungerar bäst för mej.

När jag var elva år fick jag flytta från min mamma till min alkoholist till "far" för att hon inte klarade av mina utbrott. Sammanlagt blev det nog mer än 10 sönderslagna dörrar och en halvt sönderslagen lägenhet.

När jag började bo hos "pappa" hade han redan träffat diktatorn och till en början trivdes vi bra med varandra, förutom min "pappa" och jag , som hade en konstig reaktion. Till en början fick jag heller inga utbrott förutom från resan hem till "pappa" från mamma.

När jag blev 16 år och började gymnasiet började utbrotten även dyka upp hos "pappa". Han blev förstås väldigt förvånad och frågade vad som hade hänt med mej.

Ännu värre blev det när jag började skära mej. Han blev så ledsen och chokad så att han slog mej med mattpiskan.


Nu ångrar jag att jag inte "flytt" hem till mamma tidigare. Jag hade kanske mått bättre om jag dragit tidigare men samtidigt spelar det ingen roll för nu bor jag här och mår i alla fall bättre. Men ändå känner jag ett så stort hat för min egen "pappa" att det är obeskrivligt.

Jag började hata honom ännu mer efter att anmälan mot honom inte gått igenom. Tänk att dom kan tro på 2 sönderalkoliserade människor mer en ung "frisk" tjej!! Der är skamligt! Därför hatar jag myndigheter av allt sla också! Han har alltså stått framför dom där jävla snutjävlarna och snackat heöt enkelt skit! Det är ju skamligt.

Min mamma försökte trösta med att, varken någon av hans barn vill träffa honom är straff nog men det räcker inte för mej. Jag vill vinna för en gångs skull. Han ska få sjunka lika lågt som jag gjort! 

Det är svårt för människor som inte varit med om samma sak att förstå vad jag verkligen menar, för det går inte. Det är samma sak som att en tjej som inte blivit våldtagen kan förstå hur en tjej som blivit våldtagen känner sej, det går inte! Bara folk som har varit med om samma saker kan förstå hur andra känner för samma sak, det bara är så. Jag kan inte förklara mer.

Jag har alltid känt att jag varit annorlunda och inte riktigt passat in.
Jag har haft problem med hysteriska utbrott, fobier, deprissioner och även ångest.

Det jag helt enkelt begär är inte ett stort krav. Jag vill bara ha en diagnos. Jag vill veta vad det är för fel på mej. JAg är ingen hypokondriker som går och inbillar mej saker. Jag är absolut inte det, jag känner jag är helt psykisk instabil och jag pallar dte inte. Jag vill veta, coh det nu. GE MEJ DIAGNOS!

Så länge sedan jag kommer ihåg har jag kännt mej annorlunda och utanför. Jag var mobbad i stort sett från första skoldagen till jag sluta Handel 1:an på gymnasiet i Finspång, nu går jag om 1:an med läser istället i Linköping på Infokomp Gymnasiet.

Ni kanske tycker att det verkar mest logiskt att välja handel även i Linköping men i mitt fall var det inte så enkelt.

Min "pappa" tvingade mig att gå handel i Finspång. Jag skulle ju aldrig klara av att gå Media i Norrköping/Linköping. Och om jag kom till en skola i Norrköping/Linköping skulle jag bli mobbad. Bara för den här lilla skitsaken märker man redan att min "pappa" bara är ute efter att tracka ner mej.

Jag gick i alla fall handel i 1 år. Sedan bytte jag linje till media i Linköping, byttet var inte planerat utan det skedde av att jag flyttade till min mamma och för henne var gymnasievalet mitt eget val. Det låter ju ganska logiskt men så var det inte för mej.

Flytten skedde bara av en anledning. Min "pappa" slog mej det hårdaste han nånsin gjort. På kvällen spelade vi kort och låtsades som ingenting hade hänt. Dagen efter drog dom och jobbade, jag hade lov. Jag tänkte bara dra iväg för att köpa en tidning men det blev så att jag knallade iväg till mammas jobb.

Jag grät och var helt förstörd och vågade inte gå hem till mamma eftersom ingen var hemma där, så jag stannade kvar på mammas jobb i flera timmar.

Efter mamma slutat jobbet drog vi iväg till snuten för att anmäla. "Pappa" har varit inne på förhör för misshandel för en längre tid sedan men då nekade jag allting för jag blev hotat av min egen "pappa" och hans jävla diktator.

Hon bestämmde allt hemma hos oss och det var alltid hon som höll kontakten med min mamma men samtidigt va det henne jag snackade mest med. Jag har aldrig kunnat snacka med min pappa. När jag sa något till min pappa var det som att han inte lyssnade, han svarade bara med ja, mm. Men när han den jävleln väll var igång att snacka så kunde man inte få stopp på han. Och det var jobbigt för han blev så arg när man avbröt honom. Så började många tjaffs mellan mej och honom då ryck han i armen på mej och tvingade mej att erkänna att han hade rätt, men jag gav mej aldrig.

Min "pappa" fungerar som så att han måste ha makten över alla, han kan inte ha fel, han är störst, bäst och vackrast som jag även nämnt tidigare om Jackie. Han kan inte konversera utan det är bara han som pratar hela tiden. Och en sak stör jag med jävligt mycket på. När han snackar med sitt jäcla jobb i telefon kan han snacka i säkert två timmar, jag skojjar inte men med mej och min syster kan han inte prata alls.

Ofta känns det som så att jag inte känner min pappa. Han har sårat mig så djupt. När jag bodde där satt dom vid tv:n och jag i mitt rum. Jag satt ofta och läste, jag var sällan ute och hade enligt min "pappa" och hans diktator inga intressen.
Men det finns ingen sanning i det, jag har visst intressen, jag älskar att göra tidningar. Men jag fick ju inte gå media för honom. MIN DRÖM VAR DET OCH HAN STOPPADE DET!! Jag har ännu inte förlåtit honom för det han gjort och jag kommer nog aldrig göra det. Även fast jag går media nu har han ändå krossat min dröm. Jag kan inte riktigt förklara men jag tror att ni fattar.

Fick ett samtal från ungdomshälsan idag under lektionen. Min lärare blev förbannad för att jag svara i telefonen. Men jag är som jag är och gör alltid vad jag själv vill och inte ligger någon till lags hehe :)

Sen blev det så att jag drog hem. Hon från ungdomshälsan ville snacka med mej men jag svara att jag inte palla snacka mer. Kännns lixom som att jag snackat i hela mitt liv och nu känner jag mej helt jävla fucking tom.

Socialen dit, bup dit. Men man får ju ingen hjälp!, Jävla psykkärringar förfan. Det enda dom gör är att knarka ner en med en massa tomma ord.

Det blir bättre, hur känns det, hur mår du?

Dessa jävla frågor blir jag så otroligt trött på, pallar inte höra kärringarnas bullshit!! Jag har annat och göra. Det som får en att må bra är inte dessa vuxna idioter utan det är en själv. Man behöver ha självförtroende för att orka kämpa.

Pallar fan inte skriva mer om soc nu, dessa ord räcker gott och väll det här ska inte vara nån jävla predikan!!

• Har gått hos både Bup och Soc i stort sett sen jag föddes och har inte mått bättre för det.
• De ska föreställa så jävla bra men kan egentligen nada.
• Förut, innan jag hoppa av va jag på bup 4 timmar i veckan, bara det gör att man känner sej mer depp än man gjort tidigare.
• Dom låtsas känna medlidande men egentligen bryr dom sej inte ett dugg.
• Deras jävla frågor, hur känns det och då frågar dom verkligen det på allting, jävla misslyckade psykologer vafan.
• När vi sågs på dessa jävla möten gick mer än halva tiden ut på att i stort sett planera inför nästa gång. Dom kan väll förbereda sig med sig själva utan att vi ska vara delaktiga. Dom behöver inte våra åsikter när det gäller det!
• Dom är OTROLIGT sega. En utredning tar ju fan skitlång tid.