Nu ska jag dela med mig av bilder från när jag var liten, det kan bli skojjigare än man tror ;)
Och ännu roligare är det att titta tillbaka i gammla fotoalbum och minnas ;)

Jag utmanar alla som läser min blogg till att lägga upp bilder från när ni var små!

---

HÄR ÄR LINA HARALDZZON SOM LITEN 1-2 ÅRING

---

Ser lite små skraj ut blandat med ilska...

Här är jag skitglad och det tar jag ut på mina stackars tomatröda kinder...
Här är det någonting som är väääldigt intressant!

Släkt med självaste djävulen?

MOHAHAHA!

Mer MOHAHAHA

Även som ung hade jag humörsvängningar...

...det gjorde att jag plötsligt kunde bli glad... och se ut som en... ALIEN???

Åhh, åhh! va det är skönt att va´ naken!

Jag föddes som tuff!

Sola och bad i pina colada :)

Vissa lär sig i ung ålder, och bär med sig erfarenheterna ;)

Nycklar var en utav mina favoritsysslor :) Dom kunde man roa sig länge med...

Då var jag INTE rädd för hästar :O

"Come out, come out, wherever you are..."
Att lägga maten på bordet är sååå mycket roligare än att lägga den i munnen eller i haklappen!


Ja där va liten ;)
Nu vill jag se er som små gullungar :D !!

Kram! ♥

Jag fick i uppgift i svenska att skriva om ett barndomsminne. Först vägrade jag för att jag inte orkade ta upp allting igen. Jag har som ni kanske vet (om ni läst inläggen under arkiv) redan snackat om det gång på gång för polis, soc, bup, kurator gång på gång. Jag kommer inte ihåg något positivt minne jag har , Jag tror faktiskt inte ens det finns ett ända.
Jag hade inga vänner och min farsa var en alkoholist. Det blev inte bättre av att min mamma var rädd för min pappa. Han var kungen i vårt hus och vi var hans slavar.

Här kommer min berättelse.

Jag minns inte så mycket från när jag växte upp men en sak jag minns är att min mamma och pappa allt som oftast bråkade med varandra. Det är inget positivt minne, men det är mitt starkaste minne. När jag var omkring åtta år och min syster Malin var omkring fem år så tog min mamma ut skilsmässa med min pappa. Inget mer med det men det var väldigt jobbigt för mig eftersom jag stod min pappa väldigt nära. Mamma flyttade ifrån pappa eftersom att han hade alkoholproblem.

Vår nya familj bestod av mamma, min syster, mig och vår gamla katt Skrutten. Vårt nya liv blev inte så bra som min mamma troligtvis hade tänkt. Jag var väldigt aggressiv och slogs mycket när jag inte fick som jag ville. Man kan tro att jag var en jävligt bortskämd unge men så är inte fallet. Jag var väldigt elak mot min arbetslösa mamma och slog sönder ett antal dörrar som hon senare fick betala. Min mamma hade problem med att få pengarna att räcka till och jag kunde inte jämföra mig med mina klasskamraters liv. Jag kände att jag var annorlunda jämfört med dem.  När jag gick i årskurs fem fick jag borrelia och hjärhinne inflammation och låg därför inne på sjukhus av och till.

Min pappa ville träffa mig och Malin och min mamma gav honom chansen som han helt och hållet pajade. När Malin och jag var där var han alltid helt nersupen att han inte kunde stå rak utan satt på golvet och snackade med sig själv. Jag och min syster fick fixa maten så gott vi kunde. 

Ett starkt minne jag har är när min syster och jag var hos min pappa en gång. Min syster ville ringa mamma för hon ville inte vara kvar hos pappa och det ville jag inte heller eftersom han var helt oförmögen att ta hand om oss och honom själv. Min syster och jag hade väldiga problem med att låsa upp ytterdörren eftersom man var tvungen att dra in dörren samtidigt som man gjorde det. Efter många om och men fick vi upp den och jag sprang ut. Min syster fick inte på sig skon ordentligt och pappa fick tag i henne.

Nu i efterhand förstår jag att han bara ville väl, att han ville ha oss där och visa att han gjort fel och älskade oss. Men han var helt oförmögen att göra det och gjorde det på fel sätt även fast han bara ville väl. Ibland kan man tro att vi barn borde gå före alkoholen för föräldrar men så är det inte alltid. En alkoholist tänker inte på samma sätt som en "normal" människa och det är nästan omöjligt för en dotter som jag att försöka få honom att sluta dricka. Tro mig, jag har försökt ett antal gånger. Jag har blivit inpräntad med att det aldrig är ens barns fel att man dricker och att de inte kan få en att sluta dricka om man inte själv har viljan. Så sant så.

Jag ska fortsätta att berätta vad som hände sedan. Jag sprang genom äppelträden på baksidan medan min pappa jagade mig. Jag var jätterädd just i den stunden. Jag ville inte tillbaka dit, aldrig mer och om han skulle fånga mig skulle jag inte få komma tillbaka till min älskade mamma. Jag sprang till mina grannar och ringde på dörren. De vanligtvis snåla grannarna bjöd min på några godisbitar. Mina grannar hade först tanken på att ringa polisen så att de kunde hämta min syster som var "fången" hos min pappa.  Men de avslog den tanken ganska snart och ringde istället min mamma som efter en stund kom och hämtade oss.  Mina grannar gick upp och hämtade min syster.  Efter de hämtat henne blev det att dra iväg till mormor och morfar eftersom hela högen var skit skraja för att pappa skulle följa efter oss.

Hela högen bestod av mamma min syster och mig. Jag kommer inte ihåg mer efter vi drog till min mormor. Jag har bara ett svagt minne av att vi var krossade jag, min syster och framförallt min mamma. Jag kan inte föreställa mig hennes samvete av att ha dragit iväg oss till honom. Hon måste mått skit. Men å andra sidan är det inte hennes fel. Det är inte mitt, det är inte min systers fel utan det är bara min pappas fel. Men jag kan ändå förstå om mamma hade dåligt samvete. Min syster och jag ville aldrig åka till min pappa men mamma var tvungen att skicka iväg oss för att få lite egen tid. Men jag tror inte hon mådde så jättebra utav den gena tiden i alla fall.

Efter några år var jag tvungen att flytta från min mamma till min pappa för att jag hade aggressionsproblem. Det var socialen som tvingade mig att flytta och sedan dess har jag hatat de. Jag kan sammanfatta allt kort. Jag flyttade till pappa när jag var 11 år. Redan då blev jag deprimerad. Jag hade inga vänner och min pappa pratade aldrig med mig. Mitt ända stöd var pappas sambo som ofta tog sig tid till att prata med mig. Hon tänkte flera gånger lämna min pappa för att han hade alkoholproblem. Men idag lever de fortfarande med varandra, sju år senare. Jag flyttade från pappa när jag var 17 år. Alltså för några månader sedan. Och jag började skola i Linköping.

Min pappa bestämde en hel del över mig. Han bestämde vilken utbildning jag skulle gå. Jag som hela tiden tyckt om att skriva och vill jobba på en tidning fick istället gå handel och administration. Helt och hållet emot mina drömmar och mitt brinnande intresse. Min pappa hade argumenteringen att det var dåligt om jobb inom media branschen. Dock tycker jag att ett intresse för ens framtida jobb är viktigare än utbudet av jobb på marknaden. Det gäller att välja med både hjärta och hjärna, främst med hjärtat. Vilket jag till sist gjorde.  När jag gick handels i Finspång hade jag väldigt stor press på mig själv och hade mvg i stort sett i varje ämne när jag gick ut ettan. Därefter började jag i skola i Linköping och betygen började sakta men säkert sänkas.

Jag tror till viss del att det berott på att jag inte fick gå den utbildningen jag ville från början kan vara orsaken till mitt nu bristande intresse. Jag orkar inte ta tag i någonting. Jag känner mig utbränd, resan är jobbig nog och det tar på krafterna att åka buss/ tåg i tre timmar varje dag.  Nu har jag inte längre någon som jag vill visa mig duktig för mer än mig själv, och det är jag inte duktig på.  Jag tycker aldrig att jag är tillräkligt bra och känner mig värdelös om det inte är perfekt. Jag vet att jag är perfektionist när det gäller skolarbeten och sådant. Jag lämnar inte ifrån mig en uppgift fören den inte är perfekt. Jag tror jag fått det här beteendet eftersom min pappa ofta klagade på mig när jag bodde där. Det var när jag började ettan i gymnasiet som jag blev perfektionist.  Det är ganska konstigt. Jag har det aldrig städat hemma så där är det inte så viktigt om allt är perfekt. Men att duga i skolan är det viktigaste av allt för mig.

Att jag flyttade tillbaks till mamma beror på att jag blev slagen av min pappa och kände att jag inte orkade mer. Jag hade inte bestämt att jag skulle dra men det var så att pappa och hans sambo var på jobbet och jag tänkte gå och köpa en tidning. Jag var på väg och kände att jag inte orkade mer, jag skulle bara bli mer och mer nedstämd och skada mig själv mer och mer och tillslut skulle jag nog inte leva mer. Jag drog till mamma och direkt efter hon slutat arbeta drog vi till polisen och anmäld händelsen.

Fallet blev tyvärr nedlagt i brist på bevis. Jag hade en blåtira över hela ögat var inte det bevis nog? Våra grannar, de har inte ens talat med dem.  Detta gjorde mig så otroligt förbannad. Jag var sårad och jag ville att han skulle straffas för det han åstadkommit. Ibland funderade jag på att döda honom. Jag var så arg. För att han gjort mig så illa både psykiskt och fysiskt. Det som irriterade mig ännu mer, som om det inte var bra nog var att min kompis blivit utsatt för samma sak av hennes styvpappa. Ja hon ska få skadestånd. Jag blir så otroligt irriterad och pallar knappt träffa henne. Vet inte hur länge sedan det var vi sågs. Detta gör att jag känner mig ännu mer värdelös. Sveriges myndigheter behandlar alla så jävla orättvist.  Det finns inga motargument. Det känns som att myndigheter hela tiden vill göra allt surt för mig och det hatar jag.

När jag var åtta år skilde sig min mamma och "pappa" för att han var alkolist.  När jag var i den åldern känndes det pinsamt att berätta det för vänner, men med åren har jag blivit mycket öppnare att tala om det. Eller tala och tala, skriva om det fungerar bäst för mej.

När jag var elva år fick jag flytta från min mamma till min alkoholist till "far" för att hon inte klarade av mina utbrott. Sammanlagt blev det nog mer än 10 sönderslagna dörrar och en halvt sönderslagen lägenhet.

När jag började bo hos "pappa" hade han redan träffat diktatorn och till en början trivdes vi bra med varandra, förutom min "pappa" och jag , som hade en konstig reaktion. Till en början fick jag heller inga utbrott förutom från resan hem till "pappa" från mamma.

När jag blev 16 år och började gymnasiet började utbrotten även dyka upp hos "pappa". Han blev förstås väldigt förvånad och frågade vad som hade hänt med mej.

Ännu värre blev det när jag började skära mej. Han blev så ledsen och chokad så att han slog mej med mattpiskan.


Nu ångrar jag att jag inte "flytt" hem till mamma tidigare. Jag hade kanske mått bättre om jag dragit tidigare men samtidigt spelar det ingen roll för nu bor jag här och mår i alla fall bättre. Men ändå känner jag ett så stort hat för min egen "pappa" att det är obeskrivligt.

Jag började hata honom ännu mer efter att anmälan mot honom inte gått igenom. Tänk att dom kan tro på 2 sönderalkoliserade människor mer en ung "frisk" tjej!! Der är skamligt! Därför hatar jag myndigheter av allt sla också! Han har alltså stått framför dom där jävla snutjävlarna och snackat heöt enkelt skit! Det är ju skamligt.

Min mamma försökte trösta med att, varken någon av hans barn vill träffa honom är straff nog men det räcker inte för mej. Jag vill vinna för en gångs skull. Han ska få sjunka lika lågt som jag gjort! 

Det är svårt för människor som inte varit med om samma sak att förstå vad jag verkligen menar, för det går inte. Det är samma sak som att en tjej som inte blivit våldtagen kan förstå hur en tjej som blivit våldtagen känner sej, det går inte! Bara folk som har varit med om samma saker kan förstå hur andra känner för samma sak, det bara är så. Jag kan inte förklara mer.

Så länge sedan jag kommer ihåg har jag kännt mej annorlunda och utanför. Jag var mobbad i stort sett från första skoldagen till jag sluta Handel 1:an på gymnasiet i Finspång, nu går jag om 1:an med läser istället i Linköping på Infokomp Gymnasiet.

Ni kanske tycker att det verkar mest logiskt att välja handel även i Linköping men i mitt fall var det inte så enkelt.

Min "pappa" tvingade mig att gå handel i Finspång. Jag skulle ju aldrig klara av att gå Media i Norrköping/Linköping. Och om jag kom till en skola i Norrköping/Linköping skulle jag bli mobbad. Bara för den här lilla skitsaken märker man redan att min "pappa" bara är ute efter att tracka ner mej.

Jag gick i alla fall handel i 1 år. Sedan bytte jag linje till media i Linköping, byttet var inte planerat utan det skedde av att jag flyttade till min mamma och för henne var gymnasievalet mitt eget val. Det låter ju ganska logiskt men så var det inte för mej.

Flytten skedde bara av en anledning. Min "pappa" slog mej det hårdaste han nånsin gjort. På kvällen spelade vi kort och låtsades som ingenting hade hänt. Dagen efter drog dom och jobbade, jag hade lov. Jag tänkte bara dra iväg för att köpa en tidning men det blev så att jag knallade iväg till mammas jobb.

Jag grät och var helt förstörd och vågade inte gå hem till mamma eftersom ingen var hemma där, så jag stannade kvar på mammas jobb i flera timmar.

Efter mamma slutat jobbet drog vi iväg till snuten för att anmäla. "Pappa" har varit inne på förhör för misshandel för en längre tid sedan men då nekade jag allting för jag blev hotat av min egen "pappa" och hans jävla diktator.

Hon bestämmde allt hemma hos oss och det var alltid hon som höll kontakten med min mamma men samtidigt va det henne jag snackade mest med. Jag har aldrig kunnat snacka med min pappa. När jag sa något till min pappa var det som att han inte lyssnade, han svarade bara med ja, mm. Men när han den jävleln väll var igång att snacka så kunde man inte få stopp på han. Och det var jobbigt för han blev så arg när man avbröt honom. Så började många tjaffs mellan mej och honom då ryck han i armen på mej och tvingade mej att erkänna att han hade rätt, men jag gav mej aldrig.

Min "pappa" fungerar som så att han måste ha makten över alla, han kan inte ha fel, han är störst, bäst och vackrast som jag även nämnt tidigare om Jackie. Han kan inte konversera utan det är bara han som pratar hela tiden. Och en sak stör jag med jävligt mycket på. När han snackar med sitt jäcla jobb i telefon kan han snacka i säkert två timmar, jag skojjar inte men med mej och min syster kan han inte prata alls.

Ofta känns det som så att jag inte känner min pappa. Han har sårat mig så djupt. När jag bodde där satt dom vid tv:n och jag i mitt rum. Jag satt ofta och läste, jag var sällan ute och hade enligt min "pappa" och hans diktator inga intressen.
Men det finns ingen sanning i det, jag har visst intressen, jag älskar att göra tidningar. Men jag fick ju inte gå media för honom. MIN DRÖM VAR DET OCH HAN STOPPADE DET!! Jag har ännu inte förlåtit honom för det han gjort och jag kommer nog aldrig göra det. Även fast jag går media nu har han ändå krossat min dröm. Jag kan inte riktigt förklara men jag tror att ni fattar.