Så länge sedan jag kommer ihåg har jag kännt mej annorlunda och utanför. Jag var mobbad i stort sett från första skoldagen till jag sluta Handel 1:an på gymnasiet i Finspång, nu går jag om 1:an med läser istället i Linköping på Infokomp Gymnasiet.

Ni kanske tycker att det verkar mest logiskt att välja handel även i Linköping men i mitt fall var det inte så enkelt.

Min "pappa" tvingade mig att gå handel i Finspång. Jag skulle ju aldrig klara av att gå Media i Norrköping/Linköping. Och om jag kom till en skola i Norrköping/Linköping skulle jag bli mobbad. Bara för den här lilla skitsaken märker man redan att min "pappa" bara är ute efter att tracka ner mej.

Jag gick i alla fall handel i 1 år. Sedan bytte jag linje till media i Linköping, byttet var inte planerat utan det skedde av att jag flyttade till min mamma och för henne var gymnasievalet mitt eget val. Det låter ju ganska logiskt men så var det inte för mej.

Flytten skedde bara av en anledning. Min "pappa" slog mej det hårdaste han nånsin gjort. På kvällen spelade vi kort och låtsades som ingenting hade hänt. Dagen efter drog dom och jobbade, jag hade lov. Jag tänkte bara dra iväg för att köpa en tidning men det blev så att jag knallade iväg till mammas jobb.

Jag grät och var helt förstörd och vågade inte gå hem till mamma eftersom ingen var hemma där, så jag stannade kvar på mammas jobb i flera timmar.

Efter mamma slutat jobbet drog vi iväg till snuten för att anmäla. "Pappa" har varit inne på förhör för misshandel för en längre tid sedan men då nekade jag allting för jag blev hotat av min egen "pappa" och hans jävla diktator.

Hon bestämmde allt hemma hos oss och det var alltid hon som höll kontakten med min mamma men samtidigt va det henne jag snackade mest med. Jag har aldrig kunnat snacka med min pappa. När jag sa något till min pappa var det som att han inte lyssnade, han svarade bara med ja, mm. Men när han den jävleln väll var igång att snacka så kunde man inte få stopp på han. Och det var jobbigt för han blev så arg när man avbröt honom. Så började många tjaffs mellan mej och honom då ryck han i armen på mej och tvingade mej att erkänna att han hade rätt, men jag gav mej aldrig.

Min "pappa" fungerar som så att han måste ha makten över alla, han kan inte ha fel, han är störst, bäst och vackrast som jag även nämnt tidigare om Jackie. Han kan inte konversera utan det är bara han som pratar hela tiden. Och en sak stör jag med jävligt mycket på. När han snackar med sitt jäcla jobb i telefon kan han snacka i säkert två timmar, jag skojjar inte men med mej och min syster kan han inte prata alls.

Ofta känns det som så att jag inte känner min pappa. Han har sårat mig så djupt. När jag bodde där satt dom vid tv:n och jag i mitt rum. Jag satt ofta och läste, jag var sällan ute och hade enligt min "pappa" och hans diktator inga intressen.
Men det finns ingen sanning i det, jag har visst intressen, jag älskar att göra tidningar. Men jag fick ju inte gå media för honom. MIN DRÖM VAR DET OCH HAN STOPPADE DET!! Jag har ännu inte förlåtit honom för det han gjort och jag kommer nog aldrig göra det. Även fast jag går media nu har han ändå krossat min dröm. Jag kan inte riktigt förklara men jag tror att ni fattar.