När jag var åtta år skilde sig min mamma och "pappa" för att han var alkolist.  När jag var i den åldern känndes det pinsamt att berätta det för vänner, men med åren har jag blivit mycket öppnare att tala om det. Eller tala och tala, skriva om det fungerar bäst för mej.

När jag var elva år fick jag flytta från min mamma till min alkoholist till "far" för att hon inte klarade av mina utbrott. Sammanlagt blev det nog mer än 10 sönderslagna dörrar och en halvt sönderslagen lägenhet.

När jag började bo hos "pappa" hade han redan träffat diktatorn och till en början trivdes vi bra med varandra, förutom min "pappa" och jag , som hade en konstig reaktion. Till en början fick jag heller inga utbrott förutom från resan hem till "pappa" från mamma.

När jag blev 16 år och började gymnasiet började utbrotten även dyka upp hos "pappa". Han blev förstås väldigt förvånad och frågade vad som hade hänt med mej.

Ännu värre blev det när jag började skära mej. Han blev så ledsen och chokad så att han slog mej med mattpiskan.


Nu ångrar jag att jag inte "flytt" hem till mamma tidigare. Jag hade kanske mått bättre om jag dragit tidigare men samtidigt spelar det ingen roll för nu bor jag här och mår i alla fall bättre. Men ändå känner jag ett så stort hat för min egen "pappa" att det är obeskrivligt.

Jag började hata honom ännu mer efter att anmälan mot honom inte gått igenom. Tänk att dom kan tro på 2 sönderalkoliserade människor mer en ung "frisk" tjej!! Der är skamligt! Därför hatar jag myndigheter av allt sla också! Han har alltså stått framför dom där jävla snutjävlarna och snackat heöt enkelt skit! Det är ju skamligt.

Min mamma försökte trösta med att, varken någon av hans barn vill träffa honom är straff nog men det räcker inte för mej. Jag vill vinna för en gångs skull. Han ska få sjunka lika lågt som jag gjort! 

Det är svårt för människor som inte varit med om samma sak att förstå vad jag verkligen menar, för det går inte. Det är samma sak som att en tjej som inte blivit våldtagen kan förstå hur en tjej som blivit våldtagen känner sej, det går inte! Bara folk som har varit med om samma saker kan förstå hur andra känner för samma sak, det bara är så. Jag kan inte förklara mer.