Jag fick i uppgift i svenska att skriva om ett barndomsminne. Först vägrade jag för att jag inte orkade ta upp allting igen. Jag har som ni kanske vet (om ni läst inläggen under arkiv) redan snackat om det gång på gång för polis, soc, bup, kurator gång på gång. Jag kommer inte ihåg något positivt minne jag har , Jag tror faktiskt inte ens det finns ett ända.
Jag hade inga vänner och min farsa var en alkoholist. Det blev inte bättre av att min mamma var rädd för min pappa. Han var kungen i vårt hus och vi var hans slavar.

Här kommer min berättelse.

Jag minns inte så mycket från när jag växte upp men en sak jag minns är att min mamma och pappa allt som oftast bråkade med varandra. Det är inget positivt minne, men det är mitt starkaste minne. När jag var omkring åtta år och min syster Malin var omkring fem år så tog min mamma ut skilsmässa med min pappa. Inget mer med det men det var väldigt jobbigt för mig eftersom jag stod min pappa väldigt nära. Mamma flyttade ifrån pappa eftersom att han hade alkoholproblem.

Vår nya familj bestod av mamma, min syster, mig och vår gamla katt Skrutten. Vårt nya liv blev inte så bra som min mamma troligtvis hade tänkt. Jag var väldigt aggressiv och slogs mycket när jag inte fick som jag ville. Man kan tro att jag var en jävligt bortskämd unge men så är inte fallet. Jag var väldigt elak mot min arbetslösa mamma och slog sönder ett antal dörrar som hon senare fick betala. Min mamma hade problem med att få pengarna att räcka till och jag kunde inte jämföra mig med mina klasskamraters liv. Jag kände att jag var annorlunda jämfört med dem.  När jag gick i årskurs fem fick jag borrelia och hjärhinne inflammation och låg därför inne på sjukhus av och till.

Min pappa ville träffa mig och Malin och min mamma gav honom chansen som han helt och hållet pajade. När Malin och jag var där var han alltid helt nersupen att han inte kunde stå rak utan satt på golvet och snackade med sig själv. Jag och min syster fick fixa maten så gott vi kunde. 

Ett starkt minne jag har är när min syster och jag var hos min pappa en gång. Min syster ville ringa mamma för hon ville inte vara kvar hos pappa och det ville jag inte heller eftersom han var helt oförmögen att ta hand om oss och honom själv. Min syster och jag hade väldiga problem med att låsa upp ytterdörren eftersom man var tvungen att dra in dörren samtidigt som man gjorde det. Efter många om och men fick vi upp den och jag sprang ut. Min syster fick inte på sig skon ordentligt och pappa fick tag i henne.

Nu i efterhand förstår jag att han bara ville väl, att han ville ha oss där och visa att han gjort fel och älskade oss. Men han var helt oförmögen att göra det och gjorde det på fel sätt även fast han bara ville väl. Ibland kan man tro att vi barn borde gå före alkoholen för föräldrar men så är det inte alltid. En alkoholist tänker inte på samma sätt som en "normal" människa och det är nästan omöjligt för en dotter som jag att försöka få honom att sluta dricka. Tro mig, jag har försökt ett antal gånger. Jag har blivit inpräntad med att det aldrig är ens barns fel att man dricker och att de inte kan få en att sluta dricka om man inte själv har viljan. Så sant så.

Jag ska fortsätta att berätta vad som hände sedan. Jag sprang genom äppelträden på baksidan medan min pappa jagade mig. Jag var jätterädd just i den stunden. Jag ville inte tillbaka dit, aldrig mer och om han skulle fånga mig skulle jag inte få komma tillbaka till min älskade mamma. Jag sprang till mina grannar och ringde på dörren. De vanligtvis snåla grannarna bjöd min på några godisbitar. Mina grannar hade först tanken på att ringa polisen så att de kunde hämta min syster som var "fången" hos min pappa.  Men de avslog den tanken ganska snart och ringde istället min mamma som efter en stund kom och hämtade oss.  Mina grannar gick upp och hämtade min syster.  Efter de hämtat henne blev det att dra iväg till mormor och morfar eftersom hela högen var skit skraja för att pappa skulle följa efter oss.

Hela högen bestod av mamma min syster och mig. Jag kommer inte ihåg mer efter vi drog till min mormor. Jag har bara ett svagt minne av att vi var krossade jag, min syster och framförallt min mamma. Jag kan inte föreställa mig hennes samvete av att ha dragit iväg oss till honom. Hon måste mått skit. Men å andra sidan är det inte hennes fel. Det är inte mitt, det är inte min systers fel utan det är bara min pappas fel. Men jag kan ändå förstå om mamma hade dåligt samvete. Min syster och jag ville aldrig åka till min pappa men mamma var tvungen att skicka iväg oss för att få lite egen tid. Men jag tror inte hon mådde så jättebra utav den gena tiden i alla fall.

Efter några år var jag tvungen att flytta från min mamma till min pappa för att jag hade aggressionsproblem. Det var socialen som tvingade mig att flytta och sedan dess har jag hatat de. Jag kan sammanfatta allt kort. Jag flyttade till pappa när jag var 11 år. Redan då blev jag deprimerad. Jag hade inga vänner och min pappa pratade aldrig med mig. Mitt ända stöd var pappas sambo som ofta tog sig tid till att prata med mig. Hon tänkte flera gånger lämna min pappa för att han hade alkoholproblem. Men idag lever de fortfarande med varandra, sju år senare. Jag flyttade från pappa när jag var 17 år. Alltså för några månader sedan. Och jag började skola i Linköping.

Min pappa bestämde en hel del över mig. Han bestämde vilken utbildning jag skulle gå. Jag som hela tiden tyckt om att skriva och vill jobba på en tidning fick istället gå handel och administration. Helt och hållet emot mina drömmar och mitt brinnande intresse. Min pappa hade argumenteringen att det var dåligt om jobb inom media branschen. Dock tycker jag att ett intresse för ens framtida jobb är viktigare än utbudet av jobb på marknaden. Det gäller att välja med både hjärta och hjärna, främst med hjärtat. Vilket jag till sist gjorde.  När jag gick handels i Finspång hade jag väldigt stor press på mig själv och hade mvg i stort sett i varje ämne när jag gick ut ettan. Därefter började jag i skola i Linköping och betygen började sakta men säkert sänkas.

Jag tror till viss del att det berott på att jag inte fick gå den utbildningen jag ville från början kan vara orsaken till mitt nu bristande intresse. Jag orkar inte ta tag i någonting. Jag känner mig utbränd, resan är jobbig nog och det tar på krafterna att åka buss/ tåg i tre timmar varje dag.  Nu har jag inte längre någon som jag vill visa mig duktig för mer än mig själv, och det är jag inte duktig på.  Jag tycker aldrig att jag är tillräkligt bra och känner mig värdelös om det inte är perfekt. Jag vet att jag är perfektionist när det gäller skolarbeten och sådant. Jag lämnar inte ifrån mig en uppgift fören den inte är perfekt. Jag tror jag fått det här beteendet eftersom min pappa ofta klagade på mig när jag bodde där. Det var när jag började ettan i gymnasiet som jag blev perfektionist.  Det är ganska konstigt. Jag har det aldrig städat hemma så där är det inte så viktigt om allt är perfekt. Men att duga i skolan är det viktigaste av allt för mig.

Att jag flyttade tillbaks till mamma beror på att jag blev slagen av min pappa och kände att jag inte orkade mer. Jag hade inte bestämt att jag skulle dra men det var så att pappa och hans sambo var på jobbet och jag tänkte gå och köpa en tidning. Jag var på väg och kände att jag inte orkade mer, jag skulle bara bli mer och mer nedstämd och skada mig själv mer och mer och tillslut skulle jag nog inte leva mer. Jag drog till mamma och direkt efter hon slutat arbeta drog vi till polisen och anmäld händelsen.

Fallet blev tyvärr nedlagt i brist på bevis. Jag hade en blåtira över hela ögat var inte det bevis nog? Våra grannar, de har inte ens talat med dem.  Detta gjorde mig så otroligt förbannad. Jag var sårad och jag ville att han skulle straffas för det han åstadkommit. Ibland funderade jag på att döda honom. Jag var så arg. För att han gjort mig så illa både psykiskt och fysiskt. Det som irriterade mig ännu mer, som om det inte var bra nog var att min kompis blivit utsatt för samma sak av hennes styvpappa. Ja hon ska få skadestånd. Jag blir så otroligt irriterad och pallar knappt träffa henne. Vet inte hur länge sedan det var vi sågs. Detta gör att jag känner mig ännu mer värdelös. Sveriges myndigheter behandlar alla så jävla orättvist.  Det finns inga motargument. Det känns som att myndigheter hela tiden vill göra allt surt för mig och det hatar jag.